För några dagar sen fick jag en uppgift av min lärare. Att skriva en krönika. Ett ljus tändes i mitt huvud, tankarna började genast snurra. Vad skulle jag skriva om? Något aktuellt, något som fångar läsare. Något roligt. Nyhet på nyhet dök upp, skulle jag skriva om Obamas oväntade fredspris? Eller varför inte om svininfluensan? Men nej, allt det kändes så tråkigt. Så normalt, något som alla andra kunde tänka sig att skriva om. Så jag slutade försöka. Insåg att inget skulle fungera. Och gick hem.  Nästa dag, fanns det där. Vad jag skulle skriva om? Att skriva en krönika, såklart!

Ända sedan jag insåg att skriva är något jag vill bli riktigt bra på, har jag velat lära mig att skriva krönikor. Att på ett enkelt sätt få berätta om sina åsikter. Underbart. Att på ett bra sätt, kunna förmedla sina känslor, få fram en reaktion. Och ingen, ingen skulle kunna säga att det var fel. För det är ju vad krönikor för mig handlar om, att framkalla reaktioner genom sina åsikter. Min lärare fortsatte den där lektionen med att säga att ”man får skriva vilka ord man vill, bara man gör sig förstådd.” Mina tankar gick genast till min kompis och våra förklaringar till ord som vi använder oss av dagligen. Tanken att använda dem, fick jag dock strunta i. Det skulle helt enkelt inte fungera att illustrera en hårtork med konstiga ljud, gester och minspel i en skriven text. Det fungerar väldigt bra i verkligheten, men det skulle bli svårt att förmedla den rätta känslan med ett ”svischsvichsvoosch” och sedan säga till er läsare att: se nu framför er hur jag, med båda händerna illustrerar en hårtork.

Nej, just den beskrivningen får vänta tills ett bättre tillfälle uppenbarar sig. Och kanske just för att jag vet hur knepigt det kan bli med egna ord, om inte läsaren är med i hela tankesättet, så undviker jag det. Oron för att inte lyckas, inte lyckas få fram den där speciella känslan man vill förmedla, oavsett om det är i en lång roman eller kort krönika, försvinner nog aldrig helt. På ett sätt är jag tacksam för det, oron över att misslyckas gör att jag hela tiden orkar lägga ner mig, försöka förbättra det jag gör. På ett annat sätt, är det jobbigt. Att inte kunna glädjas över det jag gör.  Men jag skjuter undan de tankarna för en stund, för min krönika börjar närma sig sitt slut och avslutet är nära. Det svåraste av allt. Jag återkommer till min hårtorks illustration och hoppas att om i alla fall inget annat stannar kvar, så kanske gör den det. Om inte, så har jag i alla fall fått känna på det här med att skriva en krönika, och det är något jag alltid kommer att ha nytta av.

Skrev den här i skolan för ett tag sen, vi skulle skriva den perfekta krönikan:)