To tear a heart apart takes great force.

Så fort min novelltävling är klar, tänkte jag lägga upp en del av min krönika här på bloggen:) Det är drugsmart.se som anordnar den här, och sista dagen är 31 mars. Anmäl er vetja! Det är riktigt värt det faktiskt, bra ämnen, priser och allt sånt där. Plus att man får erfarenhet av att skriva till någon. Perfekt!

Hoppas min sötaste Angeliqa snart mår bra igen.

/ Camilla

Vårsolen värmer mer än vanligt när jag med raska steg går mot Waynes coffee. Jag ska möta en person som redan innan jag träffat henne har satt sina spår hos mig och nu ska vårt möte äntligen ske. När jag öppnar dörren får jag genast syn på henne, samtidigt som en doft av mat slår emot mig. Mina öron fylls av musik som genast för tankarna till en spanjor med banjo. Hon sitter med ryggen mot fönstret, eftertänksamt betraktande mig med ett litet leende på läpparna. Jag är väntad. De bruna ögonen lyser av skratt och något annat jag inte kan sätta ord på.  Målmedvetenhet, kanske. Jag slår mig ner på stolen mitt emot henne, vår mat kommer och samtidigt som vi tuggar i oss den, så börjar jag ställa mina frågor.

Någon som med bara min inledning kan gissa vem jag skriver om? Jag skulle nog själv aldrig ha kommit på det, men någon smarting kanske de finns?

/ Camilla

Ser på Hope for Haiti galan på Svt. Det är så otroligt rörande, allt som hänt och allt som görs för att folket på Haiti ska kunna gå vidare med sina liv. Jag har själv skänkt 50 kronor till Radiohjälpens arbete i Haiti.

//Angeliqa

I ett ögonblick av starkt flumm, skrev jag ner en liten historia. Inte avslutad dock, något bra slut dök aldrig upp..konstigt..

Intro

Klockan är kvart i åtta en lördagsmorgon. Solen har knappt gått upp, men det gör mig inget.  Luften är kylig, när jag cyklar fram så fort jag bara kan. Det gör ont i halsen av att andas, men jag bryr mig inte om det. Allt får att känna mig levande. Och allt som får mig att känna mig levande, är bra.

 

Cykeln sladdar till när jag stannar som att protestera mot en hårdhänta behandlingen. Jag ger den en tacksam klapp på styret, innan jag rycker åt mig min väska och springer uppför trappen till mitt arbete.

 

Del 1

 

Det var sista dagen jag såg min cykel. Cykeln som gjorde mig mer levande än någonting annat. Ingen, inte ens den man jag valt att leva med, kunde förstå. Cykeln var min väg till frihet. Min enda väg till frihet. När jag kom ut från kontoret den där dagen, kunde jag inte göra annat än att stirra. Borta. Men vem vill ha en gammal, blommig cykel? Vad jag visste, var det bara jag som visste att det inte var en vanlig cykel. Min cykel var speciell. Och konsekvensen om fel personer fick reda på det, skulle vara fruktansvärd.

 

Jag fick gå hem den där dagen. Och det är efter den dagen som min historia tar sin början. För innan den dagen, var världen precis som den varit innan min cykel blev stulen. Efter den dagen, var världen en mycket farligare plats än den annars skulle ha varit. Min man, sa givetvis åt mig att anmäla cykeln stulen. Vilket jag gjorde, när han kört mig till polisstationen.

 

”En stulen cykel, sa du?”

”Ja. En blommig, gammal en. Den betyder mycket för mig, tror ni att ni kan hitta den?” Brottstycken ur vår konversation stannade kvar. Men det mesta försvann. Polisen var visserligen trevlig, men jag visste att chanserna var små. Vem skulle frivilligt lämna ifrån sig min cykel? Det fanns nog ingen som skulle göra det. Min man försökte förtvivlat muntra upp mig, men det enda svar han fick var ”nej.” Inget kunde styra bort mina tankar från min cykel.

 

Den dagen, var som tur var en lördag. Hela helgen ägnade jag åt att leta. Jag satte upp lappar, frågade runt hos husen runt mitt arbete. Hela tiden utan att nämna hur speciell min cykel var. Ingen hade sett något. Jag var inte förvånad, men samtidigt kunde jag se tecken på att min cykel var i närheten. Speciella bromsspår i sanden vid lekparken, ett ilsket tjut som bara kunde vara min cykels ringklocka. Känslan inom mig var stark, än hade jag inte förlorat min cykel. Den fanns här någonstans, det gällde bara att hitta den.

 

En vecka efter det dramatiska försvinnandet, började jag se alltfler tecken. Tecken på desperation hos min cykel. När min lediga dag kom, tog jag tillfället i akt. Jag började på själva brottsplatsen, mitt arbete. När jag stod på min cykels vanliga plats, och tittade mig omkring såg jag genast vart jag skulle gå härnäst. Små färgklickar, som alla andra skulle ha tagit för slumpartade, visade för mig åt vilket håll jag skulle gå. De senaste dagarnas oro över att min cykel inte ville bli hittad, försvann. Min cykel skulle inte ha lämnat spår, om den ville försvinna. Ville den det, så skulle den redan ha varit borta och jag skulle ha vetat det. Färgklickarna ledde mig till ett nedgånget område, som jag kände till mycket väl. Det var här jag hade hittat min cykel för första gången, och köpt den. Säljaren hade uppenbarligen inte vetat om min cykels egenskapar, så billig som jag fick den. En tanke slog mig, och utan att bry mig om de följande spåren, satte jag av i språngmarsch.

 

// Camilla

Det är jobbigt att glömma sina känslor för någon. Obesvarad kärlek eller helt enkelt kärlek som tagit slut är bland det jobbigaste som finns. Jag har min egen typ av terapi för att rensa mitt hjärta från oinbjudna känslor och känslor som jag inte vill komma ihåg. Den har hjälpt mig ett antal gånger och man mår framför allt bra när man utför den! (Om man nu kan utföra terapi)

Mitt liv såg ut som alla andras fram till den där dagen. Fyllt av alla tonårsproblem som alla har, kanske hade jag till och med mindre problem än många andra. Fast den där dagen ändrades allt drastiskt. Så drastiskt att det blev omöjligt att räta till. Allas liv runt omkring mig förändrades radikalt, och jag själv fanns inte där för att hjälpa till. Mitt liv förändrades också, men inte alls på samma sätt. Jag kunde se mitt liv som det varit och som det blev, men jag kunde inte förändra något alls för dem jag lämnade kvar.

Jag var orsaken till att allt förändrades. Jag och den fruktade vintern med sina snöbyar och isiga gator. Det finns inga vittnen till det som hände, förutom jag själv och chauffören förstås. Kanske ska jag vara tacksam för det, för att ingen mer drogs med i mitt fall. Kanske hade ett eventuellt vittne kunnat förändra det som hände, kunnat kalla på hjälp. Det är inte så konstigt, att där inte fanns några vittnen, med tanke på att det var en mörk, kall vintermorgon. Ganska vackert var det trots allt, med de vita, snötäckta träden och den stjärnfyllda himlen. Den kalla luften gjorde att andedräkten stod ut från ansiktet som vita moln och jag var lycklig. Mina tankar svävade runt det snart kommande vinterlovet, och alla saker jag kunde göra då. För på lovet skulle jag ju dessutom vara befriad från allt. Musiken dunkade högt in i mitt huvud från min musikspelare. Jag hörde inte bilen som kom körande och förgäves försökte bromsa på den isiga vägen. Jag hörde inte chauffören skrika när han insåg att han inte skulle hinna stanna. Jag hörde inte ens bilen träffa min kropp. Det första jag hör, är mitt eget skrik av smärta när bilen redan träffat mig.

 

Nyfiken på en fortsättning eller är det så dåligt att du skrattar? Berätta, och säg vad jag ska förändra!

 

/ Camilla

Det var två år sedan jag stod på ett par skidor. En snölös vinter förstörde allt. Idag tog jag på mig skidorna igen och åkte ut till skidbacken med min far. Jag som trodde att jag hade tappat allt, stack iväg i spåret utan svårigheter med en fart som jag inte ens hade när jag var som bäst när jag var yngre. 3.6 km blev det idag, imorgon blir det nog 4.8 och på söndag ca 6 km. Ska försöka hitta ett bra spår i närheten av hemmet så jag kan sticka iväg när jag vill, det är synd att det bara är 2.5 som är elljusspår.


//Angeliqa

Något(n) jag har stört mig på fruktansvärt länge, är Anna Anka. Eller, kanske inte henne som person egentligen, men all mediahets runt henne!

Jag menar, visst, hon har annorlunda åsikter, som kanske inte så många tycker är vidare bra. Jag gör det inte heller, men jag tycker inte att det borde bli en så stor grej bara för att hon är rik, bor i Hollywood, gift med kändis och har starka åsikter.

Anna Anka kan få ha sina åsikter ifred. Det är lätt för henne att säga att en hemmafru ska göra det här, och det här. Hon ÄR ju en hemmafru, vars jobb är att göra allt det där. Det är lätt att säga att alla ska göra något, som du själv har alla möjligheter till. Men vi, mer normal rika, arbetande människor, kanske framförallt kvinnor, vi KAN INTE leva på det sättet. Hur skulle vi kunna göra det, när vi måste arbeta ihop varje krona själva? Och varför ska vi egentligen behöva bry oss om hur hon lever? vi lever som vi gör, och hon som hon gör. Kan det inte få vara bra så? Varför ska man hela tiden förändra, för att om möjligt göra det bättre, men i många fall sämre?

Jag säger inte att Anna Anka inte får ha sina åsikter, men jag tycker definitivt att hon kanske borde tänka efter lite mer innan hon säger att vi andra borde leva som hon..Och, jag tycker mest av allt.
Att. Media. Inte. Ska. Göra. En. Så. Stor. Sak. Av. Det. Hela.

Det är sjukt att man kan bli superkänd bara genom att tycka "extrema" saker. Har inte media bättre saker för sig att rapportera om? Så nej, det är inte Anna som är det största problemet, det är media.

Nej tack till all mediahets.

Over and out, Camilla

När klockan blivit sen, när julmaten ätits upp och släkten har gått hem, då sitter man där med alla sina julklappar. Man installerar teknikprylar, smygläser böcker, provar kläder och leker med leksaker. Visst, man är jättesliten och jättemätt efter allt spring och all mat, men man tänker inte direkt på det. Det är för mycket glädje i luften. Min bästa julklapp i år var en bildskärm till datorn, den jag haft innan har börjat blivit lila, dvs, glapp i kontakter, och lite annat. Den jag fick nu var en 19" LCD skärm i HD, widescreen modell. Så mycket bättre. Så mycket mindre. Sedan fick jag även ett Dima Bilan album, något som inte går att skaffa i Sverige (Inte ens CDON), så jag hade bett min finska släkt att införskaffa hans senaste album, och jag fick det faktiskt! Jag har ett Dima Bilan Original hemma!

I fredags var jag då på Peter Jöbacks julkonsert i Göteborg. Det är ganska svårt att beskriva hur bra han är, hur bra konserten var. Dock tyckte jag att Aftonbladet lyckades ganska bra. Länk till deras recension längst ner i inlägget. Jag och min far tog en omväg på vägen till Skandinavium då vi aldrig tidigare gått dit från just det hotellet vi bodde på, så ja, vi tappade bort oss lite. Lost in GBG. Sen när vi väl kom dit försökte jag få ett foto av scenen, innan showen väl hade börjat, ja men då kommer en snäll säkerhetsvakt fram till mig och säger att systemkameror är förbjudna på den här konserten. Perfekt... Så det blev därför inga bilder därifrån.

Sitter här med provpluggpapper i knät men allt jag kan fokusera på är tv4. Svenska hjältar visas ikväll och jag sitter här och grinar. Att se alla dessa människor, dessa svenskar, göra en sådan skillnad. De räddar liv, de skapar liv, de förändrar liv. Ja, jag kan inte skriva så mycket mer än så. Men jag kan ge er ett råd, som jag snott från galan, le, ett äkta leende kan förgylla någons dag.

Prolog:

Det verkade som om alla mina handlingar på sistone hade lett fram till det oundvikliga. Slutet. När allt ställdes på sin spets. Jag var inte rädd, jag kände bara ett ursinne växa sig större och större inom mig, trots att jag visste att jag inte kunde vinna. Det spelade ingen roll att slaget var förlorat för min del innan det börjat, ursinnet växte och jag visste att jag skulle kämpa tills den sista blodsdroppen föll.

 

1

Man kan säga att det började redan den dag jag föddes. Oönskad av de flesta, men ändå älskade av några. Mina föräldrar ville inte ha mig, jag var ett tecken på den otrohet dem emellan alla försökte glömma. Men i en modern tid som det här nu var, kunde de knappast lämna bort mig eller sätta ut mig på gatan. Nej, de blev tvungna att ta hand om mig, låtsas att de älskade mig som deras eget barn. Alla kunde se att jag inte var min fars barn. Han var blond, kraftig och med förtrollande, blåa ögon. Jag var liten, mörk och med en uppsyn som fick de flesta att backa undan. Senare, när jag blev tonåring, fick mitt utseende och temperament killarna att förfölja mig i hopp om att kunna vinna mitt hjärta, men när jag var liten var det mest förfäran som mötte mig. Mina föräldrar rörde sig i en liten krets av människor, där alla visste allt om alla. Att min mamma lyckats hålla sin älskares identitet hemlig, visade hur mycket han betytt för henne. Ingen visste, och hon sa inget. Jag visste därför inte vem min riktiga pappa var, även om min mamma senare i hemlighet berättade att jag var mycket lik honom. Det var enda gången hon sa något till mig som antydde att hon överhuvudtaget brydde sig om att jag fanns. Annars var jag mest i vägen och skulle hållas så tyst som möjligt. Min barndom var inte speciellt rolig, och när jag fick chansen att fly därifrån tog jag den utan att tveka det minsta.

 

Mina betyg hade alltid varit bra, mina sociala kontakter mindre bra. När mina föräldrar inte ville ha med mig att göra, trodde jag det gällde alla och vigde istället mitt liv åt att studera. Ingen blev förvånad över att den inbundna, men ändå så temperamentsfulla Deborah Andersson var den som fick flest stipendium när vi slutade nionde klass. Ingen var heller förvånad när jag trots att jag inte hade många vänner, valdes till årets kompis. Lärarna såg det mina klasskamrater lärt sig att inte se, och det blev jag belönad för. Trots att jag inte hade många nära vänner i min årskurs, kände jag en del äldre. Min bästa vän vid den tiden var en två år äldre tjej, som jag träffat när mina föräldrar tvingat med mig ut. Vi fann varandra direkt och trots att jag hade kvar min oskuldsfulla attityd i skolan, hade jag betydligt mer utrymme att visa mig själv på kvällar och helger tillsammans med henne. Två år äldre och betydligt mer världsvan än mig, inget kunde gå fel. Det var hon som presenterade mig för alkohol och cigaretter, även om det senare inte föll så väl ut hos mig. Det var hon som uppmärksammade mig på att jag inte alls var den lilla, grå mus jag alltid trott. Och framförallt, att jag inte var så oönskad som sällskap som jag trodde. Mitt självförtroende ökade under det år jag umgicks med henne, och jag fick med mig en rad användbara erfarenheter när jag sedan sökte till det gymnasium som låg så långt bort från min hemstad som möjligt. Jag hade inga planer på att stanna kvar där jag fötts, där jag antingen var oönskad eller förföljd på grund av mitt utseende.

 

 

Finns det någon som kan se förbi mitt yttre? Finns det någon som kan läsa min själ och känna mitt hjärta?
Finns det någon som kan spegla mina tankar, mina känslor, på riktigt? Finns det verkligen en så kallad själsfrände?

Jag står här. Jag är en öppen bok. Läs mig. Tolka mig hur du vill. Men kom inte och säg att jag inte givit dig något. Jag svarar på allt, så något kommer du att få.

Se mig inte som jag är. Se mig inte som andra vill att jag ska vara. Se mig som du vill se mig. Men skapa ingen falsk bild. Jag ändrar mig inte för din skull.

/ Angie

För några dagar sen fick jag en uppgift av min lärare. Att skriva en krönika. Ett ljus tändes i mitt huvud, tankarna började genast snurra. Vad skulle jag skriva om? Något aktuellt, något som fångar läsare. Något roligt. Nyhet på nyhet dök upp, skulle jag skriva om Obamas oväntade fredspris? Eller varför inte om svininfluensan? Men nej, allt det kändes så tråkigt. Så normalt, något som alla andra kunde tänka sig att skriva om. Så jag slutade försöka. Insåg att inget skulle fungera. Och gick hem.  Nästa dag, fanns det där. Vad jag skulle skriva om? Att skriva en krönika, såklart!

Ända sedan jag insåg att skriva är något jag vill bli riktigt bra på, har jag velat lära mig att skriva krönikor. Att på ett enkelt sätt få berätta om sina åsikter. Underbart. Att på ett bra sätt, kunna förmedla sina känslor, få fram en reaktion. Och ingen, ingen skulle kunna säga att det var fel. För det är ju vad krönikor för mig handlar om, att framkalla reaktioner genom sina åsikter. Min lärare fortsatte den där lektionen med att säga att ”man får skriva vilka ord man vill, bara man gör sig förstådd.” Mina tankar gick genast till min kompis och våra förklaringar till ord som vi använder oss av dagligen. Tanken att använda dem, fick jag dock strunta i. Det skulle helt enkelt inte fungera att illustrera en hårtork med konstiga ljud, gester och minspel i en skriven text. Det fungerar väldigt bra i verkligheten, men det skulle bli svårt att förmedla den rätta känslan med ett ”svischsvichsvoosch” och sedan säga till er läsare att: se nu framför er hur jag, med båda händerna illustrerar en hårtork.

Nej, just den beskrivningen får vänta tills ett bättre tillfälle uppenbarar sig. Och kanske just för att jag vet hur knepigt det kan bli med egna ord, om inte läsaren är med i hela tankesättet, så undviker jag det. Oron för att inte lyckas, inte lyckas få fram den där speciella känslan man vill förmedla, oavsett om det är i en lång roman eller kort krönika, försvinner nog aldrig helt. På ett sätt är jag tacksam för det, oron över att misslyckas gör att jag hela tiden orkar lägga ner mig, försöka förbättra det jag gör. På ett annat sätt, är det jobbigt. Att inte kunna glädjas över det jag gör.  Men jag skjuter undan de tankarna för en stund, för min krönika börjar närma sig sitt slut och avslutet är nära. Det svåraste av allt. Jag återkommer till min hårtorks illustration och hoppas att om i alla fall inget annat stannar kvar, så kanske gör den det. Om inte, så har jag i alla fall fått känna på det här med att skriva en krönika, och det är något jag alltid kommer att ha nytta av.

 

Skrev den här i skolan för ett tag sen, vi skulle skriva den perfekta krönikan:)