Prolog:

Det verkade som om alla mina handlingar på sistone hade lett fram till det oundvikliga. Slutet. När allt ställdes på sin spets. Jag var inte rädd, jag kände bara ett ursinne växa sig större och större inom mig, trots att jag visste att jag inte kunde vinna. Det spelade ingen roll att slaget var förlorat för min del innan det börjat, ursinnet växte och jag visste att jag skulle kämpa tills den sista blodsdroppen föll.

1

Man kan säga att det började redan den dag jag föddes. Oönskad av de flesta, men ändå älskade av några. Mina föräldrar ville inte ha mig, jag var ett tecken på den otrohet dem emellan alla försökte glömma. Men i en modern tid som det här nu var, kunde de knappast lämna bort mig eller sätta ut mig på gatan. Nej, de blev tvungna att ta hand om mig, låtsas att de älskade mig som deras eget barn. Alla kunde se att jag inte var min fars barn. Han var blond, kraftig och med förtrollande, blåa ögon. Jag var liten, mörk och med en uppsyn som fick de flesta att backa undan. Senare, när jag blev tonåring, fick mitt utseende och temperament killarna att förfölja mig i hopp om att kunna vinna mitt hjärta, men när jag var liten var det mest förfäran som mötte mig. Mina föräldrar rörde sig i en liten krets av människor, där alla visste allt om alla. Att min mamma lyckats hålla sin älskares identitet hemlig, visade hur mycket han betytt för henne. Ingen visste, och hon sa inget. Jag visste därför inte vem min riktiga pappa var, även om min mamma senare i hemlighet berättade att jag var mycket lik honom. Det var enda gången hon sa något till mig som antydde att hon överhuvudtaget brydde sig om att jag fanns. Annars var jag mest i vägen och skulle hållas så tyst som möjligt. Min barndom var inte speciellt rolig, och när jag fick chansen att fly därifrån tog jag den utan att tveka det minsta.

Mina betyg hade alltid varit bra, mina sociala kontakter mindre bra. När mina föräldrar inte ville ha med mig att göra, trodde jag det gällde alla och vigde istället mitt liv åt att studera. Ingen blev förvånad över att den inbundna, men ändå så temperamentsfulla Deborah Andersson var den som fick flest stipendium när vi slutade nionde klass. Ingen var heller förvånad när jag trots att jag inte hade många vänner, valdes till årets kompis. Lärarna såg det mina klasskamrater lärt sig att inte se, och det blev jag belönad för. Trots att jag inte hade många nära vänner i min årskurs, kände jag en del äldre. Min bästa vän vid den tiden var en två år äldre tjej, som jag träffat när mina föräldrar tvingat med mig ut. Vi fann varandra direkt och trots att jag hade kvar min oskuldsfulla attityd i skolan, hade jag betydligt mer utrymme att visa mig själv på kvällar och helger tillsammans med henne. Två år äldre och betydligt mer världsvan än mig, inget kunde gå fel. Det var hon som presenterade mig för alkohol och cigaretter, även om det senare inte föll så väl ut hos mig. Det var hon som uppmärksammade mig på att jag inte alls var den lilla, grå mus jag alltid trott. Och framförallt, att jag inte var så oönskad som sällskap som jag trodde. Mitt självförtroende ökade under det år jag umgicks med henne, och jag fick med mig en rad användbara erfarenheter när jag sedan sökte till det gymnasium som låg så långt bort från min hemstad som möjligt. Jag hade inga planer på att stanna kvar där jag fötts, där jag antingen var oönskad eller förföljd på grund av mitt utseende.