I ett ögonblick av starkt flumm, skrev jag ner en liten historia. Inte avslutad dock, något bra slut dök aldrig upp..konstigt..

Intro

Klockan är kvart i åtta en lördagsmorgon. Solen har knappt gått upp, men det gör mig inget.  Luften är kylig, när jag cyklar fram så fort jag bara kan. Det gör ont i halsen av att andas, men jag bryr mig inte om det. Allt får att känna mig levande. Och allt som får mig att känna mig levande, är bra.

Cykeln sladdar till när jag stannar som att protestera mot en hårdhänta behandlingen. Jag ger den en tacksam klapp på styret, innan jag rycker åt mig min väska och springer uppför trappen till mitt arbete.

Del 1

Det var sista dagen jag såg min cykel. Cykeln som gjorde mig mer levande än någonting annat. Ingen, inte ens den man jag valt att leva med, kunde förstå. Cykeln var min väg till frihet. Min enda väg till frihet. När jag kom ut från kontoret den där dagen, kunde jag inte göra annat än att stirra. Borta. Men vem vill ha en gammal, blommig cykel? Vad jag visste, var det bara jag som visste att det inte var en vanlig cykel. Min cykel var speciell. Och konsekvensen om fel personer fick reda på det, skulle vara fruktansvärd.

Jag fick gå hem den där dagen. Och det är efter den dagen som min historia tar sin början. För innan den dagen, var världen precis som den varit innan min cykel blev stulen. Efter den dagen, var världen en mycket farligare plats än den annars skulle ha varit. Min man, sa givetvis åt mig att anmäla cykeln stulen. Vilket jag gjorde, när han kört mig till polisstationen.

”En stulen cykel, sa du?”

”Ja. En blommig, gammal en. Den betyder mycket för mig, tror ni att ni kan hitta den?” Brottstycken ur vår konversation stannade kvar. Men det mesta försvann. Polisen var visserligen trevlig, men jag visste att chanserna var små. Vem skulle frivilligt lämna ifrån sig min cykel? Det fanns nog ingen som skulle göra det. Min man försökte förtvivlat muntra upp mig, men det enda svar han fick var ”nej.” Inget kunde styra bort mina tankar från min cykel.

Den dagen, var som tur var en lördag. Hela helgen ägnade jag åt att leta. Jag satte upp lappar, frågade runt hos husen runt mitt arbete. Hela tiden utan att nämna hur speciell min cykel var. Ingen hade sett något. Jag var inte förvånad, men samtidigt kunde jag se tecken på att min cykel var i närheten. Speciella bromsspår i sanden vid lekparken, ett ilsket tjut som bara kunde vara min cykels ringklocka. Känslan inom mig var stark, än hade jag inte förlorat min cykel. Den fanns här någonstans, det gällde bara att hitta den.

En vecka efter det dramatiska försvinnandet, började jag se alltfler tecken. Tecken på desperation hos min cykel. När min lediga dag kom, tog jag tillfället i akt. Jag började på själva brottsplatsen, mitt arbete. När jag stod på min cykels vanliga plats, och tittade mig omkring såg jag genast vart jag skulle gå härnäst. Små färgklickar, som alla andra skulle ha tagit för slumpartade, visade för mig åt vilket håll jag skulle gå. De senaste dagarnas oro över att min cykel inte ville bli hittad, försvann. Min cykel skulle inte ha lämnat spår, om den ville försvinna. Ville den det, så skulle den redan ha varit borta och jag skulle ha vetat det. Färgklickarna ledde mig till ett nedgånget område, som jag kände till mycket väl. Det var här jag hade hittat min cykel för första gången, och köpt den. Säljaren hade uppenbarligen inte vetat om min cykels egenskapar, så billig som jag fick den. En tanke slog mig, och utan att bry mig om de följande spåren, satte jag av i språngmarsch.

// Camilla