Mitt liv såg ut som alla andras fram till den där dagen. Fyllt av alla tonårsproblem som alla har, kanske hade jag till och med mindre problem än många andra. Fast den där dagen ändrades allt drastiskt. Så drastiskt att det blev omöjligt att räta till. Allas liv runt omkring mig förändrades radikalt, och jag själv fanns inte där för att hjälpa till. Mitt liv förändrades också, men inte alls på samma sätt. Jag kunde se mitt liv som det varit och som det blev, men jag kunde inte förändra något alls för dem jag lämnade kvar.

Jag var orsaken till att allt förändrades. Jag och den fruktade vintern med sina snöbyar och isiga gator. Det finns inga vittnen till det som hände, förutom jag själv och chauffören förstås. Kanske ska jag vara tacksam för det, för att ingen mer drogs med i mitt fall. Kanske hade ett eventuellt vittne kunnat förändra det som hände, kunnat kalla på hjälp. Det är inte så konstigt, att där inte fanns några vittnen, med tanke på att det var en mörk, kall vintermorgon. Ganska vackert var det trots allt, med de vita, snötäckta träden och den stjärnfyllda himlen. Den kalla luften gjorde att andedräkten stod ut från ansiktet som vita moln och jag var lycklig. Mina tankar svävade runt det snart kommande vinterlovet, och alla saker jag kunde göra då. För på lovet skulle jag ju dessutom vara befriad från allt. Musiken dunkade högt in i mitt huvud från min musikspelare. Jag hörde inte bilen som kom körande och förgäves försökte bromsa på den isiga vägen. Jag hörde inte chauffören skrika när han insåg att han inte skulle hinna stanna. Jag hörde inte ens bilen träffa min kropp. Det första jag hör, är mitt eget skrik av smärta när bilen redan träffat mig.

Nyfiken på en fortsättning eller är det så dåligt att du skrattar? Berätta, och säg vad jag ska förändra!

/ Camilla