Ibland, så gör det mig inte så mycket att det är kallt och fullt med snö ute. Inte när det är vackert, och man kan ta kort på det. Och, det är ju inte så ofta. Istället för att gnälla om kylan, se er omkring och njut av vad lite sol och snökristaller kan göra.

/ Camilla

Något(n) jag har stört mig på fruktansvärt länge, är Anna Anka. Eller, kanske inte henne som person egentligen, men all mediahets runt henne!

Jag menar, visst, hon har annorlunda åsikter, som kanske inte så många tycker är vidare bra. Jag gör det inte heller, men jag tycker inte att det borde bli en så stor grej bara för att hon är rik, bor i Hollywood, gift med kändis och har starka åsikter.

Anna Anka kan få ha sina åsikter ifred. Det är lätt för henne att säga att en hemmafru ska göra det här, och det här. Hon ÄR ju en hemmafru, vars jobb är att göra allt det där. Det är lätt att säga att alla ska göra något, som du själv har alla möjligheter till. Men vi, mer normal rika, arbetande människor, kanske framförallt kvinnor, vi KAN INTE leva på det sättet. Hur skulle vi kunna göra det, när vi måste arbeta ihop varje krona själva? Och varför ska vi egentligen behöva bry oss om hur hon lever? vi lever som vi gör, och hon som hon gör. Kan det inte få vara bra så? Varför ska man hela tiden förändra, för att om möjligt göra det bättre, men i många fall sämre?

Jag säger inte att Anna Anka inte får ha sina åsikter, men jag tycker definitivt att hon kanske borde tänka efter lite mer innan hon säger att vi andra borde leva som hon..Och, jag tycker mest av allt.
Att. Media. Inte. Ska. Göra. En. Så. Stor. Sak. Av. Det. Hela.

Det är sjukt att man kan bli superkänd bara genom att tycka "extrema" saker. Har inte media bättre saker för sig att rapportera om? Så nej, det är inte Anna som är det största problemet, det är media.

Nej tack till all mediahets.

Over and out, Camilla

Såg precis på Mtv  Breakfastclub och den här musikvideon var nr. 2. Har aldrig sett den i HD förut, så det var ganska mäktigt på en 40" tv och näst intill högsta volym ;)

När klockan blivit sen, när julmaten ätits upp och släkten har gått hem, då sitter man där med alla sina julklappar. Man installerar teknikprylar, smygläser böcker, provar kläder och leker med leksaker. Visst, man är jättesliten och jättemätt efter allt spring och all mat, men man tänker inte direkt på det. Det är för mycket glädje i luften. Min bästa julklapp i år var en bildskärm till datorn, den jag haft innan har börjat blivit lila, dvs, glapp i kontakter, och lite annat. Den jag fick nu var en 19" LCD skärm i HD, widescreen modell. Så mycket bättre. Så mycket mindre. Sedan fick jag även ett Dima Bilan album, något som inte går att skaffa i Sverige (Inte ens CDON), så jag hade bett min finska släkt att införskaffa hans senaste album, och jag fick det faktiskt! Jag har ett Dima Bilan Original hemma!

Tyskland, Frankrike, Eu-parlament var det ja..


En lycklig Angie vid julmarknad i Lubeck..

Julmarknad i Lubeck

Julmarknad i Lubeck

Kyrka i Kiel

Julmarknad

Julmarknad


EU-parlamentet var stort!

/ Camilla

I fredags var jag då på Peter Jöbacks julkonsert i Göteborg. Det är ganska svårt att beskriva hur bra han är, hur bra konserten var. Dock tyckte jag att Aftonbladet lyckades ganska bra. Länk till deras recension längst ner i inlägget. Jag och min far tog en omväg på vägen till Skandinavium då vi aldrig tidigare gått dit från just det hotellet vi bodde på, så ja, vi tappade bort oss lite. Lost in GBG. Sen när vi väl kom dit försökte jag få ett foto av scenen, innan showen väl hade börjat, ja men då kommer en snäll säkerhetsvakt fram till mig och säger att systemkameror är förbjudna på den här konserten. Perfekt... Så det blev därför inga bilder därifrån.

Sitter här med provpluggpapper i knät men allt jag kan fokusera på är tv4. Svenska hjältar visas ikväll och jag sitter här och grinar. Att se alla dessa människor, dessa svenskar, göra en sådan skillnad. De räddar liv, de skapar liv, de förändrar liv. Ja, jag kan inte skriva så mycket mer än så. Men jag kan ge er ett råd, som jag snott från galan, le, ett äkta leende kan förgylla någons dag.

Tänkte passa på att ge er ett riktigt bra boktips (julklapp kanske?), så här på kvällen..

Igelkottens Elegans av Muriel Barbery.

Jag vet inte riktigt varför, för boken kan verka både svårläst och jobbig trots att den är såpass tunn, men den rörde om något. Något viktigt. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men något är det. En sådan där bok, som man inte vill ska ta slut, för den berör. 

kortfattat kan man säga att den handlar om två väldigt speciella människor, Renee och Paloma. I två totalt skilda skeden i livets åldrar, har de ändå samma problem att brottas med. Vad innebär livet? Varför gör man så här? Skulle kunna vara två grundfrågor som hela boken handlar om, men den är så mycket mer. Båda döljer sin egentliga identitet, och det är först när Kakuro Ozu flyttar in som allt ändras. Genom en människa, vävs deras liv ihop och allt blir annorlunda.

Prolog:

Det verkade som om alla mina handlingar på sistone hade lett fram till det oundvikliga. Slutet. När allt ställdes på sin spets. Jag var inte rädd, jag kände bara ett ursinne växa sig större och större inom mig, trots att jag visste att jag inte kunde vinna. Det spelade ingen roll att slaget var förlorat för min del innan det börjat, ursinnet växte och jag visste att jag skulle kämpa tills den sista blodsdroppen föll.

 

1

Man kan säga att det började redan den dag jag föddes. Oönskad av de flesta, men ändå älskade av några. Mina föräldrar ville inte ha mig, jag var ett tecken på den otrohet dem emellan alla försökte glömma. Men i en modern tid som det här nu var, kunde de knappast lämna bort mig eller sätta ut mig på gatan. Nej, de blev tvungna att ta hand om mig, låtsas att de älskade mig som deras eget barn. Alla kunde se att jag inte var min fars barn. Han var blond, kraftig och med förtrollande, blåa ögon. Jag var liten, mörk och med en uppsyn som fick de flesta att backa undan. Senare, när jag blev tonåring, fick mitt utseende och temperament killarna att förfölja mig i hopp om att kunna vinna mitt hjärta, men när jag var liten var det mest förfäran som mötte mig. Mina föräldrar rörde sig i en liten krets av människor, där alla visste allt om alla. Att min mamma lyckats hålla sin älskares identitet hemlig, visade hur mycket han betytt för henne. Ingen visste, och hon sa inget. Jag visste därför inte vem min riktiga pappa var, även om min mamma senare i hemlighet berättade att jag var mycket lik honom. Det var enda gången hon sa något till mig som antydde att hon överhuvudtaget brydde sig om att jag fanns. Annars var jag mest i vägen och skulle hållas så tyst som möjligt. Min barndom var inte speciellt rolig, och när jag fick chansen att fly därifrån tog jag den utan att tveka det minsta.

 

Mina betyg hade alltid varit bra, mina sociala kontakter mindre bra. När mina föräldrar inte ville ha med mig att göra, trodde jag det gällde alla och vigde istället mitt liv åt att studera. Ingen blev förvånad över att den inbundna, men ändå så temperamentsfulla Deborah Andersson var den som fick flest stipendium när vi slutade nionde klass. Ingen var heller förvånad när jag trots att jag inte hade många vänner, valdes till årets kompis. Lärarna såg det mina klasskamrater lärt sig att inte se, och det blev jag belönad för. Trots att jag inte hade många nära vänner i min årskurs, kände jag en del äldre. Min bästa vän vid den tiden var en två år äldre tjej, som jag träffat när mina föräldrar tvingat med mig ut. Vi fann varandra direkt och trots att jag hade kvar min oskuldsfulla attityd i skolan, hade jag betydligt mer utrymme att visa mig själv på kvällar och helger tillsammans med henne. Två år äldre och betydligt mer världsvan än mig, inget kunde gå fel. Det var hon som presenterade mig för alkohol och cigaretter, även om det senare inte föll så väl ut hos mig. Det var hon som uppmärksammade mig på att jag inte alls var den lilla, grå mus jag alltid trott. Och framförallt, att jag inte var så oönskad som sällskap som jag trodde. Mitt självförtroende ökade under det år jag umgicks med henne, och jag fick med mig en rad användbara erfarenheter när jag sedan sökte till det gymnasium som låg så långt bort från min hemstad som möjligt. Jag hade inga planer på att stanna kvar där jag fötts, där jag antingen var oönskad eller förföljd på grund av mitt utseende.

 

 

Jag är inte helt säker än, men jag tror att jag älskar den här boken. Bror kom hem, sa åt mig att läsa den för den "var bra för engelskan". Jag började läsa igår, och idag har jag läst nästan halva. Så underbart bra.

 

Såhär står det på baksidan: My name is Sam.By the time you read this I will probably be dead. Sam wants to know about UFOs and horror movies and ghosts and scientists, and how it feels to kiss a girl. He also needs answers to the questions nobody will answer.

Och ja, den är väldigt bra. Om en killes önskningar när hans liv håller på att ta slut. Kanske inte så stora, eller speciella, men ändå viktiga.

Finns det någon som kan se förbi mitt yttre? Finns det någon som kan läsa min själ och känna mitt hjärta?
Finns det någon som kan spegla mina tankar, mina känslor, på riktigt? Finns det verkligen en så kallad själsfrände?

Jag står här. Jag är en öppen bok. Läs mig. Tolka mig hur du vill. Men kom inte och säg att jag inte givit dig något. Jag svarar på allt, så något kommer du att få.

Se mig inte som jag är. Se mig inte som andra vill att jag ska vara. Se mig som du vill se mig. Men skapa ingen falsk bild. Jag ändrar mig inte för din skull.

/ Angie

Vi är två tjejer födda '92 som är bosatta i hjärtat av Värmland. Med vår oförståeliga dialekt och galna humor skriver vi här precis vad vi tycker om allt! Eller, ja, nästan allt. Här kommer det att postas krönikor, "artiklar", noveller, dikter, recensioner och annat, ocensurerat! Vi är även lite fototokiga, så många foton kommer att komma upp, redigerade och oredigerade, tagna med kamera och gjorda i photoshop.

Letar du en enkel, annorlunda bakgrund till din blogg/hemsida?

Då tycker jag du ska gå in här och kika.

Pics by Angie. Jag är besatt av smycken och blommor. <3 Klicka på bilden för att göra den större.

Den här bilden visar så mycket mer av min sommar än jag skulle först ha trott när jag tog den. Tyo allt.

För några dagar sen fick jag en uppgift av min lärare. Att skriva en krönika. Ett ljus tändes i mitt huvud, tankarna började genast snurra. Vad skulle jag skriva om? Något aktuellt, något som fångar läsare. Något roligt. Nyhet på nyhet dök upp, skulle jag skriva om Obamas oväntade fredspris? Eller varför inte om svininfluensan? Men nej, allt det kändes så tråkigt. Så normalt, något som alla andra kunde tänka sig att skriva om. Så jag slutade försöka. Insåg att inget skulle fungera. Och gick hem.  Nästa dag, fanns det där. Vad jag skulle skriva om? Att skriva en krönika, såklart!

Ända sedan jag insåg att skriva är något jag vill bli riktigt bra på, har jag velat lära mig att skriva krönikor. Att på ett enkelt sätt få berätta om sina åsikter. Underbart. Att på ett bra sätt, kunna förmedla sina känslor, få fram en reaktion. Och ingen, ingen skulle kunna säga att det var fel. För det är ju vad krönikor för mig handlar om, att framkalla reaktioner genom sina åsikter. Min lärare fortsatte den där lektionen med att säga att ”man får skriva vilka ord man vill, bara man gör sig förstådd.” Mina tankar gick genast till min kompis och våra förklaringar till ord som vi använder oss av dagligen. Tanken att använda dem, fick jag dock strunta i. Det skulle helt enkelt inte fungera att illustrera en hårtork med konstiga ljud, gester och minspel i en skriven text. Det fungerar väldigt bra i verkligheten, men det skulle bli svårt att förmedla den rätta känslan med ett ”svischsvichsvoosch” och sedan säga till er läsare att: se nu framför er hur jag, med båda händerna illustrerar en hårtork.

Nej, just den beskrivningen får vänta tills ett bättre tillfälle uppenbarar sig. Och kanske just för att jag vet hur knepigt det kan bli med egna ord, om inte läsaren är med i hela tankesättet, så undviker jag det. Oron för att inte lyckas, inte lyckas få fram den där speciella känslan man vill förmedla, oavsett om det är i en lång roman eller kort krönika, försvinner nog aldrig helt. På ett sätt är jag tacksam för det, oron över att misslyckas gör att jag hela tiden orkar lägga ner mig, försöka förbättra det jag gör. På ett annat sätt, är det jobbigt. Att inte kunna glädjas över det jag gör.  Men jag skjuter undan de tankarna för en stund, för min krönika börjar närma sig sitt slut och avslutet är nära. Det svåraste av allt. Jag återkommer till min hårtorks illustration och hoppas att om i alla fall inget annat stannar kvar, så kanske gör den det. Om inte, så har jag i alla fall fått känna på det här med att skriva en krönika, och det är något jag alltid kommer att ha nytta av.

 

Skrev den här i skolan för ett tag sen, vi skulle skriva den perfekta krönikan:)

Snart öppnar den här nya, supersnygga bloggen som vi arbetat med i månader!

Och ja, vi är väldigt nöjda med den!

Det här är ett första utkast, ska alltså redigeras om. Men, iaf. HAHA.

Camilla;
Galen, glad.

Angeliqa;
Sötis.