Det var Robert Pattinson.

Men det gjorde inte filmen bättre. Totalt utan handling, totalt värdelös. Om man nu inte tycker att Robert är snygg i frisyren ovan..

I ett ögonblick av starkt flumm, skrev jag ner en liten historia. Inte avslutad dock, något bra slut dök aldrig upp..konstigt..

Intro

Klockan är kvart i åtta en lördagsmorgon. Solen har knappt gått upp, men det gör mig inget.  Luften är kylig, när jag cyklar fram så fort jag bara kan. Det gör ont i halsen av att andas, men jag bryr mig inte om det. Allt får att känna mig levande. Och allt som får mig att känna mig levande, är bra.

Cykeln sladdar till när jag stannar som att protestera mot en hårdhänta behandlingen. Jag ger den en tacksam klapp på styret, innan jag rycker åt mig min väska och springer uppför trappen till mitt arbete.

Del 1

Det var sista dagen jag såg min cykel. Cykeln som gjorde mig mer levande än någonting annat. Ingen, inte ens den man jag valt att leva med, kunde förstå. Cykeln var min väg till frihet. Min enda väg till frihet. När jag kom ut från kontoret den där dagen, kunde jag inte göra annat än att stirra. Borta. Men vem vill ha en gammal, blommig cykel? Vad jag visste, var det bara jag som visste att det inte var en vanlig cykel. Min cykel var speciell. Och konsekvensen om fel personer fick reda på det, skulle vara fruktansvärd.

Jag fick gå hem den där dagen. Och det är efter den dagen som min historia tar sin början. För innan den dagen, var världen precis som den varit innan min cykel blev stulen. Efter den dagen, var världen en mycket farligare plats än den annars skulle ha varit. Min man, sa givetvis åt mig att anmäla cykeln stulen. Vilket jag gjorde, när han kört mig till polisstationen.

”En stulen cykel, sa du?”

”Ja. En blommig, gammal en. Den betyder mycket för mig, tror ni att ni kan hitta den?” Brottstycken ur vår konversation stannade kvar. Men det mesta försvann. Polisen var visserligen trevlig, men jag visste att chanserna var små. Vem skulle frivilligt lämna ifrån sig min cykel? Det fanns nog ingen som skulle göra det. Min man försökte förtvivlat muntra upp mig, men det enda svar han fick var ”nej.” Inget kunde styra bort mina tankar från min cykel.

Den dagen, var som tur var en lördag. Hela helgen ägnade jag åt att leta. Jag satte upp lappar, frågade runt hos husen runt mitt arbete. Hela tiden utan att nämna hur speciell min cykel var. Ingen hade sett något. Jag var inte förvånad, men samtidigt kunde jag se tecken på att min cykel var i närheten. Speciella bromsspår i sanden vid lekparken, ett ilsket tjut som bara kunde vara min cykels ringklocka. Känslan inom mig var stark, än hade jag inte förlorat min cykel. Den fanns här någonstans, det gällde bara att hitta den.

En vecka efter det dramatiska försvinnandet, började jag se alltfler tecken. Tecken på desperation hos min cykel. När min lediga dag kom, tog jag tillfället i akt. Jag började på själva brottsplatsen, mitt arbete. När jag stod på min cykels vanliga plats, och tittade mig omkring såg jag genast vart jag skulle gå härnäst. Små färgklickar, som alla andra skulle ha tagit för slumpartade, visade för mig åt vilket håll jag skulle gå. De senaste dagarnas oro över att min cykel inte ville bli hittad, försvann. Min cykel skulle inte ha lämnat spår, om den ville försvinna. Ville den det, så skulle den redan ha varit borta och jag skulle ha vetat det. Färgklickarna ledde mig till ett nedgånget område, som jag kände till mycket väl. Det var här jag hade hittat min cykel för första gången, och köpt den. Säljaren hade uppenbarligen inte vetat om min cykels egenskapar, så billig som jag fick den. En tanke slog mig, och utan att bry mig om de följande spåren, satte jag av i språngmarsch.

// Camilla

Jag hade hört att den skulle vara bra. Riktigt bra. En verklig upplevelse. Och visst, Avatar gör mej inte besviken. Inte alls, faktiskt. Men, kanske är det här inte min typ av film, men något känns ändå fel. Kanske är det för att jag inte kan låta bli att dra djuplodande slutsatser. Som vilken hemsk värld vi lever i, vilket filmen så ärligt säger. Kanske för att min kompis precis innan berättat att folk blivit deprimerade av filmen, för att de vill leva på Pandora. Jag vet inte, men något är det. Fullständigt imponerad av hur de lyckats göra filmen, hur de har lyckats göra den så bra. Trots att handlingen är förutsägbar, så blir det aldrig riktigt tråkigt. Miljöerna, skådespelarna, allt är för bra helt enkelt.

Julklappsboken nr 1.

Eller, den jag fick i julklapp i alla fall. Det står på baksidan att den är omöjlig att lägga ifrån sig, och det stämmer. Trots att jag har ganska lätt för att räkna ut vad som kommer att hända, skriver Grisham på ett sånt sätt att spänningen inte försvinner.

Som titeln antyder, handlar boken om en ung juridikstuderane, Kyle, som blir utsatt för utpressning. Han tvingas ta jobb på ett företag, där många andra jurister drömmer om att jobba, men inte han. Kyles liv förvandlas till en mardröm, och det enda han vill är att ta sig ur den.

En riktigt bra bok, skulle säga att den får av Camilla 4/5 elefanter!

Julklappsboken nr 1.

Eller, den jag fick i julklapp i alla fall. Det står på baksidan att den är omöjlig att lägga ifrån sig, och det stämmer. Trots att jag har ganska lätt för att räkna ut vad som kommer att hända, skriver Grisham på ett sånt sätt att spänningen inte försvinner.

Som titeln antyder, handlar boken om en ung juridikstuderane, Kyle, som blir utsatt för utpressning. Han tvingas ta jobb på ett företag, där många andra jurister drömmer om att jobba, men inte han. Kyles liv förvandlas till en mardröm, och det enda han vill är att ta sig ur den.

En riktigt bra bok, skulle säga att den får av Camilla 4/5 elefanter!

Mitt liv såg ut som alla andras fram till den där dagen. Fyllt av alla tonårsproblem som alla har, kanske hade jag till och med mindre problem än många andra. Fast den där dagen ändrades allt drastiskt. Så drastiskt att det blev omöjligt att räta till. Allas liv runt omkring mig förändrades radikalt, och jag själv fanns inte där för att hjälpa till. Mitt liv förändrades också, men inte alls på samma sätt. Jag kunde se mitt liv som det varit och som det blev, men jag kunde inte förändra något alls för dem jag lämnade kvar.

Jag var orsaken till att allt förändrades. Jag och den fruktade vintern med sina snöbyar och isiga gator. Det finns inga vittnen till det som hände, förutom jag själv och chauffören förstås. Kanske ska jag vara tacksam för det, för att ingen mer drogs med i mitt fall. Kanske hade ett eventuellt vittne kunnat förändra det som hände, kunnat kalla på hjälp. Det är inte så konstigt, att där inte fanns några vittnen, med tanke på att det var en mörk, kall vintermorgon. Ganska vackert var det trots allt, med de vita, snötäckta träden och den stjärnfyllda himlen. Den kalla luften gjorde att andedräkten stod ut från ansiktet som vita moln och jag var lycklig. Mina tankar svävade runt det snart kommande vinterlovet, och alla saker jag kunde göra då. För på lovet skulle jag ju dessutom vara befriad från allt. Musiken dunkade högt in i mitt huvud från min musikspelare. Jag hörde inte bilen som kom körande och förgäves försökte bromsa på den isiga vägen. Jag hörde inte chauffören skrika när han insåg att han inte skulle hinna stanna. Jag hörde inte ens bilen träffa min kropp. Det första jag hör, är mitt eget skrik av smärta när bilen redan träffat mig.

Nyfiken på en fortsättning eller är det så dåligt att du skrattar? Berätta, och säg vad jag ska förändra!

/ Camilla

2009 är slut, men vad kommer vi egentligen ihåg? Vad var det bästa som hände?